Historik

Svenskämnet och didaktiken

Jan Einarsson

Ett nytt universitetsämne med forskarutbildning inrättas. Hur går det till? När Uppsala universitet grundades 1477 var den huvudsakliga uppgiften att utbilda präster. Den uppgiften är numera ingalunda central för landets universitet. Men det finns en ständigt ökande mängd olika andra ämnen än teologi vid de nutida universiteten. De ursprungliga ämnena förökar sig genom delning, men också genom ihopkoppling så att bindestrecksvetenskaper uppstår, till exempel språk-sociologi. Kunskapen ökar och kräver specialisering.

Jag föreställer mig att en drivkraft när ett nytt ämne inrättas är ett starkt engagemang hos en eller några få eldsjälar, parat med en frustration över att de som enskilda forskare inte möter den respekt de förtjänar. De får inte riktigt plats i redan etablerade ämnen med invanda föreställningar om vad som är centrum och periferi, viktigt och oviktigt. Så var det när genusvetenskap etablerades i Sverige, tror jag mig veta. Hur var det när vårt ämne, svenska med didaktisk inriktning, tog form och plats som eget ämne i den svenska universitetsvärlden? Hur är ämnets status idag? Och hur ser framtiden ut?

Den första frågan om hur det gick till är intressant rent allmänt för förståelsen av vårt ämnes karaktär och kanske särskilt för dem som planerar att etablera ämnet vid lärosäten där det ännu inte finns. För att få svar på frågan vänder jag mig till Tor G Hultman, en av ämnets fäder, numera professor emeritus.

Jan: Hur ska jag presentera dig för SLÅ:s läsare?

Tor: Min bakgrund är att jag har varit lärarutbildare i svenska under ca 30 år. Innan dess var jag svensklärare i ungdomsskolan, i någon mån i grundskolan, men framför allt i gymnasieskolan. Jag har också arbetat med forskning om elevers språkutveckling och förutsättningarna för en sådan utveckling.

Jan: Du har också skrivit den prestigefyllda Svenska Akademiens språklära (2003), kan jag påminna dig om. Jag kan också påminna om att vi tillsammans har gett ut God morgon pojkar och flickor. Om språk och kön i skolan (1984). Och höstterminen 1995 startade en forskarutbildning i svenska med didaktisk inriktning vid lärarhögskolan i Malmö. Du spelade en central roll i detta. Berätta om bakgrunden!

Tor: Bakgrunden ska vi söka i det förhållandet att svenska är ett ämne i skolan, men vid universiteten motsvaras detta skolämne traditionellt av två ämnen, nordiska språk och litteraturvetenskap. I grundutbildningen av ämneslärare i svenska hade dessa två ämnen så länge man kunde minnas ingått med tämligen lika delar. År 1969 införde man blockämnet svenska i ett försök att sammanföra de språkliga och litterära delarna, men det vore fel att påstå att man lyckades riva murarna mellan de språkliga och litteraturvetenskapliga universitetsinstitutionerna. Om man har velat vidareutbilda sig i svenska genom att ”lissa” eller doktorera, t.ex. för att bli lektor, har man tvingats välja antingen ämnet nordiska språk eller litteraturvetenskap. (Motsvarande situation där ett skolämne motsvaras av flera universitetsämnen gäller inte bara för svenska, utan också för no- och soämnen, som har flera ämnen i sig, vilket ju framgår av att efterleden står i pluralis.) I skolan och i den praktisk-pedagogiska lärarutbildningen – där jag jobbade – är svenska inte bara ett sammanhållet ämne utan också en väl sammanhållen innehållslig helhet, i varje fall i den offentliga retoriken. Det blir då ett problem att lärarstudenterna får sin utbildning inom två helt skilda ämnestraditioner och har svårt att se något samband mellan dem.

Jan: Det handlar alltså om att överskrida gränser och att så långt det är möjligt låta de ingående ämnena befrukta varandra?

Tor: Ja, och i det sammanhanget behöver vi särskilt forskning om elevers språkutveckling i vid mening, dvs. i alla dimensionerna tala och skriva, lyssna och läsa. De viktigaste ämnena är då förstås våra tre moderdiscipliner språk- och litteraturvetenskap och pedagogik. Men hit hör också all humanistisk forskning som handlar om barn- och ungdomskultur och populärkultur. Att också psykologin och sociologin lämnar viktiga bidrag till förståelsen av elevers allmänna språkutveckling är självklart.

Jan: Har du några konkreta exempel på studier, där en gränsöverskridande befruktning kunde ha ägt rum?

Tor: En doktorsavhandling i litteraturvetenskap har oftast haft få, kanske inte ens några, referenser till närbesläktade avhandlingar i nordiska språk. Och tvärtom! (Gun Malmgrens avhandling om gymnasiekulturer är ett undantag.) På samma sätt har forskare inom ämnet pedagogik sällan gått utanför beteendevetenskapernas begreppsramar. För ett antal år sen satt jag med i betygsnämnden för en doktorsavhandling i pedagogik. Den handlade om elevers skrivande. I litteraturlistan fanns det vid slutseminariet inte en enda referens till den omfattande forskning om skrivande som bedrivits inom språkvetenskapen, t.ex. inte till Kent Larssons Skrivförmåga (1984). Åtminstone inom mitt eget ämne, nordiska språk, var det tidigare så, att sådan forskning som rörde elevers språkutveckling inte ansågs höra till de mest prestigeladdade delarna av ämnet. Jag tror att det var något liknande inom litteraturvetenskapen.

Jan: Forskning om barn, ungdomar och skola fick alltså inte självklart utrymme och prestige i de traditionella ämnena, och bland forskare som trots allt arbetade inom dessa inriktningar fanns det ingen medvetenhet om vad som gjordes på den andra sidan av den traditionella ämnesgränsen.

Tor: Så uppfattade jag det. Och detta visar behovet av ett eget hem för humanistisk forskning om elever och skola.

Jan: Där har vi alltså bakgrunden och drivkraften. Men det krävdes en del administrativa turer också, antar jag, innan en forskarutbildning kunde starta. Kan du säga något om detta i stora drag?

Tor: I början av 1990-talet startade vi forskarförberedande påbyggnadskurser på 80-poängsnivå i svenskämnets didaktik. Det var ett samarbete mellan institutionerna för nordiska språk, litteraturvetenskap och ”ämnesmetodik och ämnesteori”, som min institution på lärarhögskolan hette på den tiden. Kursdeltagarna var till största delen yrkesverksamma svensklärare i ungdomsskolan eller lärarutbildare i svenska. När de första deltagarna hade blivit färdiga med sina uppsatser och fått sina utbildningsbevis, inställde sig frågan: Hur går vi vidare? Som en första åtgärd förhandlade vi i lärarlaget oss fram till att kurserna efter en viss komplettering skulle ge behörighet för forskarutbildning i de traditionella ämnena nordiska språk eller litteraturvetenskap.

Jan: Men du hade andra och vidare planer än så?

Tor: Ja, jag hade tankar på en sammanhållen forskarutbildning som en fortsättning på påbyggnadskursen i svenskämnets didaktik. I den vevan fick jag också i uppdrag att samla och överskåda de spridda utvecklingsarbeten som hade gjorts vid Institutionen för ämnesmetodik och ämnesteori vid lärarhögskolan i Malmö. I uppdraget låg också att jag skulle fundera över hur man skulle kunna utveckla en kvalificerad ämnesdidaktisk verksamhet vid vår institution. Jag skrev ett förslag till studieplan för forskarutbildning i det ämne som senare kom att kallas för svenska med didaktisk inriktning. Förslaget behandlades och tillstyrktes på alla instanser inom lärarhögskolan i Malmö, innan det skickades vidare till Lund. (Lärarhögskolan tillhörde på den tiden Lunds universitet.) I Lund blev det tvärstopp. Det är inte så lätt att få till stånd nya forskarutbildningsämnen. Normalt sker det genom avknoppning av en specialitet inom ett visst ämnes ram och med anknytning till en välrenommerad forskare vid den berörda institutionen. Men så var det inte här. Här gällde det etablering av en konkurrerande verksamhet vid en institution som inte hade någon forskarutbildning tidigare och som nog också betraktades med misstänksamhet i Lund. Så småningom tillsattes i alla fall en kommitté som bestod av nordisten Ulf Teleman, litteraturvetaren Lars-Göran Malmgren och mig. De två hade stött mig från första början. Vi tre fick i uppgift att utarbeta ett nytt förslag. Och det gick igenom!

Jan: Kan du säga något allmänt om tankarna bakom studieplanen?

Tor: En tanke var att utbildningen skulle vara tvär- eller flervetenskaplig och humanistisk. Under utbildningen skulle doktoranderna få möta och diskutera arbeten inom flera forskningstraditioner och se hur en viss fråga kunde behandlas utifrån olika utgångspunkter. En annan tanke var att utbildningen inte skulle begränsas till skolämnet svenska utan omfatta villkoren för språkutveckling i ett vidare perspektiv. Det var en utvidgning av det didaktikbegrepp som inramas av de så kallade didaktiska frågorna om ett visst inlärningsstoff: varför?, av vem?, vad?, när?, hur? med vilket resultat?

Jan: Var det detta vidare perspektiv som gjorde att ämnet kom att heta svenska med didaktisk inriktning och inte svenskdidaktik eller svenskämnets didaktik?

Tor: Ja, det var det.

Jan: Jag tycker att detta är en viktig distinktion, men jag har lite svårt för att få folk att inse vitsen med den. Visserligen verkar de förstå vad jag säger, men jag har en känsla av att jag måste säga det flera gånger och med allt högre röst för att det ska uppfattas. Det är kanske mest språkvetenskapligt inriktade didaktiker som omedelbart kan se den innebörd som för mig framstår som väsentlig i detta, nämligen den att undervisning i skolans alla ämnen sker på svenska språket, huvudsakligen och ännu så länge i alla fall. Därmed kan man få upp ögonen för det intressanta med studier av hur svenska läses, talas och skrivs i olika ämnen och på vilket sätt det uppfattas. Så för mig framstår svenska med didaktisk inriktning som ett vidare begrepp som i sig innesluter svenskdidaktik eller svenskämnets didaktik. Men det behöver naturligtvis inte alls vara renodlat språkinriktat (eller inriktat just på språkutveckling). Det kan förstås också innefatta studier av hur skönlitteratur och andra kommunikationsformer kommer in i undervisning över huvud taget och på alla nivåer, t.ex. hur skönlitteratur används vid utbildning av jurister.

Tor: En tredje av mina tankar bakom utbildningen var att den skulle ge ämnesmässig vidareutbildning i såväl språk som litteratur. En lektor i svenska har normalt vidgad ämneskompetens bara i en av ämnets delar, språk eller litteratur. Men för att vara en bra lektor bör man ligga över grundutbildningsnivån i hela ämnet. Därför innehåller studieplanen kurser som inte är direkt inriktade enbart på ämnesdidaktik, vare sig i den snävare bemärkelsen (svenskdidaktik) eller i den vidare som har att göra även med förutsättningarna för elevernas språkutveckling (svenska med didaktisk inriktning). Jan: Utbildningen startade så efter många om och men vid lärarhögskolan i Malmö vid mitten av höstterminen 1995. Hur gick det? Fanns det något intresse för forskarutbildning i svenska med didaktisk inriktning?

Tor: Jag hade trott att rekryteringen i huvudsak skulle bli lokal, dvs. locka folk från Malmö/Lund-regionen eller möjligen från sydligaste Sverige. Men jag gjorde i alla fall reklam för utbildningen i de rikstäckande lärartidningarna, och gensvaret blev överväldigande: intresserade personer anmälde sig från Piteå, Umeå, Karlstad, Stockholm, Växjö och naturligtvis också från Skåne. Femton doktorander deltog. Det blev därför nödvändigt att organisera utbildningen som ett slags distansutbildning med punktvisa sammandragningar och mycket arbete vid den egna institutionen.

Jan: Det känner jag igen från Nationella forskarskolan i svenska med didaktisk inriktning. Internat och Internet är umgängesformerna.

Tor: Ja, och i stort sett har utbildningen blivit en framgång, det kan jag konstatera nu när jag lutar mig tillbaka i min pensionärsfåtölj. Det var också en stor framgång att en professur inrättades just i ämnet svenska med didaktisk inriktning. Jag uppehöll den under min sista tid vid lärarhögskolan. Därefter hade Caroline Liberg den. Just nu är den vakant. (Intervju med Tor G Hultman sommaren 2005) Tidigare publicerad i SLÅ 2005.

Av de femton doktorander som började hösten 1995 har ett par försvunnit, men andra har kommit i deras ställe. Den första av de ursprungliga doktoranderna, Sten-Olof Ullström, disputerade med stor framgång våren 2002 på en avhandling om Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet (Ullström 2002). Därefter disputerade Nils-Erik Nilsson på en studie av läroprocesser när elever i grundskolans senare år skriver ”forskningsrapporter” (Nilsson 2002), Kent Adelmann på en avhandling om ett vidgat lyssnandebegrepp i ett didaktiskt perspektiv (Adelmann 2002), Gunilla Molloy om läsning på högstadiet (Molloy 2002), Maria Ulfgard om tonårsflickors läsning (Ulfgard 2002), Gun Hägerfelth om tvåspråkighet och lärande i olika gymnasieklassrum, Anna Maria Ursing om lärarinnegestalter i svensk skönlitteratur (Ursing 2004) och Anna-Lena Göransson om språkutveckling i vuxenutbildning (Göransson 2005). Flera av de andra doktoranderna i den första kullen är nu nära disputation. Avhandlingarnas inriktningar ger en liten inblick i ämnets nuvarande karaktär. Själv skulle jag önska att mer forskning ägnades åt språkutveckling hos yngre skolbarn.

Nästan alla vi som är skribenter i den här årsskriften har anknytning till den andra kullen doktorander som ingår i Nationella forskarskolan i svenska med didaktisk inriktning som startade 2002. Staffan Thorson, Göteborg, och jag hör till ledningsgruppen. (I den ingår dessutom Margareta Petersson, Växjö, och Caroline Liberg, tidigare Malmö numera Uppsala. Bengt Linnér representerar nu Malmö.) Gunilla Molloy och Nils-Erik Nilsson hör dock till den första kullen, det vill säga de doktorander, numera doktorer i de flesta fall, som började sin forskarutbildning vid lärarhögskolan i Malmö 1995. Forskarskolan finansieras av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté. Vi fick drygt 70 ansökningar till de sex doktorandtjänster som vi tillsatte 2002. Av dessa var ungefär hälften från gymnasielärare, 57 var från kvinnor. Jag vill här än en gång peka på det som Tor Hultman och jag var inne på i den intervju som inleder den här artikeln, nämligen att svenska med didaktisk inriktning är något som är större än vanlig ämnesdidaktik. Vi har ambitionen att studera språk, litteratur och kultur inte bara inom svenskämnets ramar i skolan – man kan kanske få det intrycket av urvalet artiklar i den här årsskriften – utan också i andra skolämnen och även utanför skolan. Det handlar också om tvåspråkighetsaspekter, ska jag tillägga. Det måste heller inte nödvändigtvis handla om barn och ungdomar, det kan mycket väl handla också om vuxna, och varför inte till och med gamla. Därmed kommer vårt ämne att kunna spela en central roll för den allmänna utvecklingen av ämnesområdet Utbildningsvetenskap. Det kan egentligen i någon form integreras med alla andra ämnen med didaktisk inriktning.

Ibland kan vi få en känsla av att alla fortfarande inte älskar oss så mycket som de borde. Det blåser fortfarande en vind emot oss, det är en vind av samma snåla sort som blåste vid universitetet i Lund/Malmö, när ämnet tog eget säte där. Fast nu gäller nog snålheten mest rena pengar. För vi har rent allmänt fått den status och respekt vi förtjänar, det vågar jag påstå. Vi har ett organiserat nätverk – också det finansierat av Vetenskapsrådet, vi har genomfört ett nätverksmöte, två nationella konferenser och givit ut konferensrapporter i anslutning till dem. I höst 2005 arrangeras den stora konferensen Svenskans beskrivning i Örebro med ett didaktiskt tema. I Växjö anordnas, också i höst, den stora ASLA-konferensen med temat ”Språkforskning på didaktisk grund”. I anslutning till den konferensen arrangerar Nätverket för svenska med didaktisk inriktning (Smdi) ett nordiskt arbetsmöte om modersmålet i undervisning, forskning och utbildning. En skara på ca 35 delegater från Norge, Finland, Danmark och Sverige samlas då i Växjö för att diskutera ”Modersmålet i ett globaliserat, medialiserat och individualiserat samhälle” och för att stärka det nordiska samarbetet inom modersmålsdidaktiken. Och nu har Svensklärarföreningens årsskrift vårt ämne som tema. Allt detta bara tio år efter starten i Malmö 1995. Detta kan vi vara nöjda med. Men vi måste visa att vi är inte bara intressanta i största allmänhet, utan också nyttiga. Det gör vi förhoppningsvis genom den här årsskriften, men också i andra sammanhang. Forskarskolans doktorander är exempelvis beredda att medverka vid studiedagar för lärare. Alla doktoranderna har lärarerfarenhet som bas för sin forskarutbildning, de är ”praxisnära” som det heter med ett allmändidaktiskt honnörsord. De kan med utgångspunkt i egna erfarenheter och sin forskarutbildning bidra till utvecklingen av ämnet svenska med didaktisk inriktning. Svenska är det största ämnet i skolan, med vilka mått man än mäter och vilka aspekter man än betonar, och behovet av forskarutbildade svensklärare inom både ungdomsskola och lärarutbildningar är mycket stort. Forskarskolan bidrar till att fylla det här behovet. Verksamheten innebär att kvaliteten höjs inom grundutbildningen genom att den får forskningsanknytning. Vi är många, vi är engagerade, vi är intressanta och nyttiga. Och vi hoppas kunna fortsätta vår verksamhet med en tredje kull doktorander!

Referenser

Adelmann, K. (2002). Att lyssna till röster. Ett vidgat lyssnande begrepp i ett didaktiskt perspektiv. Malmö högskola.

Andra nationella konferensen i svenska med didaktisk inriktning. Göteborg den 8-9 januari 2004 (red. Thorson, S.). Nationella nätverket för svenska med didaktisk inriktning, Göteborg.

Einarsson, J. & Hultman, T. G. (1984). God morgon pojkar och flickor. Om språk och kön i skolan. Malmö: Liber.

Första nationella konferensen i svenska med didaktisk inriktning. Växjö 8-9 januari 2003. (red. Einarsson, J & Malmgren, G). Malmö högskola.

Göransson, A-L. (2005). Brandvägg: ord och handling i en yrkesutbildning. Lärarutbildningen, Malmö högskola.

Hägerfelth, G. (2004). Språkpraktiker i naturkunskap i mångkulturella gymnasieklassrum: en studie av läroprocesser bland elever med olika förstaspråk. Malmö högskola.

Larsson, K. (1984). Skrivförmåga. Studier i svenskt elevspråk. Malmö: Liber Förlag.

Molloy, G. (2002). Läraren, litteraturen, eleven: en studie om läsning på högstadiet. Lärarhögskolan, Stockholm.

Nilsson, N-E (2002). Skriv med egna ord. En studie av läroprocesser när elever i grundskolans senare år skriver ”forskningsrapporter”. Malmö högskola.

Ulfgard, M. (2002). För att bli kvinna – och av lust: en studie i tonårsflickors läsning. Stockholm: B. Wahlström.

Ullström, S-O. (2002). Likt och olikt. Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet. Stockholm: B. Östlings bokförl. Symposion.

Ursing, A. M. (2004): Fantastiska fröknar: studier av lärarinnegestalter i svensk skönlitteratur. Stockholm: B. Östlings bokförl. Symposion.

Jan Einarsson är professor emeritus i nordiska språk vid Växjö universitet och var vetenskaplig ledare för Nationella forskarskolan i svenska med didaktisk inriktning.

Den här texten publicerades ursprungligen i Perspektiv på didaktik. Svenskämnet i fokus. Redaktör Sofia Ask. Svensklärarföreningens årsskrift 2005.